JAG TALAR UTAV RÄDSLA ATT VA TYST.

Du kommer mitt i natten. Gitarren i ena handen, seven-eleven påsen i den andra. Säger att du ar en present till mig, en klase bananer. Internt. Säger att min hund inte ser ut som på bilderna i ditt huvud, hon är bättre i verkligheten. Förstår att hon är min stolthet, min vän och familj. Jag tänker mest på att något som är mitt blivit en bild i ditt huvud.  Du drar citat ur en diskussion vi hade för flera veckor sen som jag hunnit glömma bort, ser lite missplacerad ut i min hall utan människor runt dig. Jag är inte van att se dig såhär.  Du är full och lite för stor för min lägenhet men du försvinner i min säng. Min matta är cool men mina tavlor fula. Jag tjafsar emot, du ler, undrar om vi har haft vårt första bråk nu. Bestämmer att vi ska sova, du lunkar efter. Tafatt, slår i min taklampa, trevar lite men kommer snart tillrätta bredvid mig. Säger att jag har söta öron. Säger allt du tror att jag vill höra och allt du tror du vet om mig. Går för långt. Jag fräser, du backar. Förklarar dig och och jag låter det passera. Allt är fortfarande självklart och aldrig långt från ett skratt. Varför kan vi inte bara tycka om varandra, dricka folköl och spela tv-spel? Täcket hasar ner över höften, du pussar mig i nacken, kallar mig knäpp. Du gör som jag vill, utmanar inte, pressar inte. Jag vet inte om det är för min skull eller för att du vill spela rollen som riddaren. Jag har gjort det här förut. Riddaren ramlar alltid av sin häst så småningom och är det någon som är beväpnad och klädd i stål så är det jag. Du tror att du ser igenom det, tror att det är så enkelt och att det räcker. Du är inte ens i närheten men när du går önskar jag ändå att du stannat lite till, pussat mig lite mer, hållt om mig en minut längre. Dörren stängs och jag har redan vant mig vid att du inte är där. 20 minuter och mobilen lyser. Det spelar ingen roll om du aldrig kommer tillbaka till min säng. Jag följde dig spårvagnsresan hem, för att du ville det.


... let´s get wasted, let´s get stoned.