swim or sink.
Ta bilddagboken ta helgon ta lådan under min säng.
Jag vill inte minnas mer, kan inte minnas mer och det är helt åt helvete.
Jag kommer inte ihåg vart det var jag ville komma när jag gick runt i cirklar, vad det var jag gömde mig ifrån tätt tryckt mot en tegelvägg, huvan uppdragen och en cigarett som glödde i mörkret.
Jag kommer inte ihåg var det var du sa som jag alltid tyckte var en sån tröst, förstod inte dina prioriteringar, värderingar, förstod aldrig vad du kom ifrån, aldrig ditt vulgära sätt och jag kan inte låta bli att undra om det var gemensamma vänner vi hade, att vi aldrig hade gått annars och det är därför vi inte går nu.
Jag kan inte för mitt liv minnas vad det var med honom som gjorde att jag bara kunde sova om han var där, jag kommer inte ihåg hur det kändes när han log, bara att jag tyckte om hans överläpp. Jag kämpar för att minnas vad jag kämpade för, men det handlade aldrig om oss, det var min kamp och tro mig, jag har inte ens vunnit slaget än, kriget återstår och jag är rädd.
Jag minns inte varför jag kunde relatera så bra till dig, trots att jag alltid kände mig som stora stygga vargen bredvid dig, söta, intelligenta, försiktiga, jag vet inte var vi tappade varandra och jag förstår förtfarande inte vad som hände. Var det för svalt, för långt redan från början?
En enda sak minns jag som om det var igår fast det var årstider sen. Jag var uppklädd, ansträngde mig, och du höll i mig som om du aldrig tänkte släppa. "Du är jävligt fin" utan att släppa blicken och jag trodde dig. Jag kände mig aldrig obekväm då, bara alla fina känslor som kan rymmas under en hud och såhär i efterhand kan jag hata dig för att tog dig så nära. Det var riktigt och sant som ingenting innan och ingenting sen dess och jag undrar om du vet att jag klädde upp mig, ansträngde mig, för din skull. Det skär att du är mil härifrån i någon annans armar utan att veta vad jag skulle ha gjort för att ha dig hos mig inatt.
Jag har inte ens vunnit slaget.
Kortedala betyder ett nytt liv, nya tapeter, nya möbler, nya kvarter, nya rutiner och jag börjar om nu. Jag väntar på att det ska sluta göra mig ledsen, sluta göra mig förbannad, sluta göra mig besviken men till dess lägger jag det till vila, en dag, inte nu men senare, fikar jag med andra människor, får jag andra sms med annan humor, vaknar jag upp i andra armar, kysser andra läppar som säger andra saker och jag kommer att tro på det.
Jag vill inte minnas mer, kan inte minnas mer och det är helt åt helvete.
Jag kommer inte ihåg vart det var jag ville komma när jag gick runt i cirklar, vad det var jag gömde mig ifrån tätt tryckt mot en tegelvägg, huvan uppdragen och en cigarett som glödde i mörkret.
Jag kommer inte ihåg var det var du sa som jag alltid tyckte var en sån tröst, förstod inte dina prioriteringar, värderingar, förstod aldrig vad du kom ifrån, aldrig ditt vulgära sätt och jag kan inte låta bli att undra om det var gemensamma vänner vi hade, att vi aldrig hade gått annars och det är därför vi inte går nu.
Jag kan inte för mitt liv minnas vad det var med honom som gjorde att jag bara kunde sova om han var där, jag kommer inte ihåg hur det kändes när han log, bara att jag tyckte om hans överläpp. Jag kämpar för att minnas vad jag kämpade för, men det handlade aldrig om oss, det var min kamp och tro mig, jag har inte ens vunnit slaget än, kriget återstår och jag är rädd.
Jag minns inte varför jag kunde relatera så bra till dig, trots att jag alltid kände mig som stora stygga vargen bredvid dig, söta, intelligenta, försiktiga, jag vet inte var vi tappade varandra och jag förstår förtfarande inte vad som hände. Var det för svalt, för långt redan från början?
En enda sak minns jag som om det var igår fast det var årstider sen. Jag var uppklädd, ansträngde mig, och du höll i mig som om du aldrig tänkte släppa. "Du är jävligt fin" utan att släppa blicken och jag trodde dig. Jag kände mig aldrig obekväm då, bara alla fina känslor som kan rymmas under en hud och såhär i efterhand kan jag hata dig för att tog dig så nära. Det var riktigt och sant som ingenting innan och ingenting sen dess och jag undrar om du vet att jag klädde upp mig, ansträngde mig, för din skull. Det skär att du är mil härifrån i någon annans armar utan att veta vad jag skulle ha gjort för att ha dig hos mig inatt.
Jag har inte ens vunnit slaget.
Kortedala betyder ett nytt liv, nya tapeter, nya möbler, nya kvarter, nya rutiner och jag börjar om nu. Jag väntar på att det ska sluta göra mig ledsen, sluta göra mig förbannad, sluta göra mig besviken men till dess lägger jag det till vila, en dag, inte nu men senare, fikar jag med andra människor, får jag andra sms med annan humor, vaknar jag upp i andra armar, kysser andra läppar som säger andra saker och jag kommer att tro på det.
klaff
sover inte. läser inte. omger mig med listor, budgetar, inflyttningsfest, en känsla av att allt klappar. tänker på rickard som precis haft sin sista kväll i tynnered, på hur jag kände mig och att det snart är dags att packa ner allt igen. tiderna förändras. det klaffar. jag gör tillochmed planer för gymkort, volontärarbete. seriösa liv. bara för att jag inte måste. klaff.
