till cure och camouflage och cure igen
och det finns något fint i det så otroligt miserabla som att missa sista busen hem. Andreas som omedelbart erbjuder sin soffa (men du har ju förihelvete KATT) och rickard som skickar oroliga sms, värre än mamma. (jag vill inte att du springer runt ensam i stan, hör av dig så jag slipper oroa mig) och att stå utanför bästis dörr halv fem på morgonen och veta att den är öppen. och att den liks alltid kommer vara det.
min tjugofyra dagar blev tjuofem och jag funderar på att prioritera bort soffa och pragvecka till förmån för tågluff nästa sommar. men jag tänker unna mig en medeltidsfestival i september, om jag så ska åka ensam och mest av allt vill jag att jag och felicia ska göra som vi sa, åka tåg till en by i ryssland, hyra in oss hos en tant med huckle, titta på kor som betar och bara vara arga i ett par dar.
morphene,
du har ögon som vill gråta
säger nej när det gör ont
Apelstav säger:
För att ärligt talat, jag tänker inte gå tjugofem dagar utan att se av dig. Det fungerar faktiskt inte så.
nothing to say.
Jag är inte hemma särskilt mycket nuförtiden, alltså bloggar jag inte heller.
Jag jobbar femsex dar i veckan nu fram tills den tredje augusti. Då kör jag 24 dar i rad och jag tänker inte kontakta någon under den tiden. eller rättare sagt, umgänge efter mina villkor. det brukar bli bra i alla fall. jag får min dos av kladdkaka hos bästis, sejdelnöl med andreas och ricKard och korv och mos med caroline. jag skulle vilja peta in fler fikor med josefine bara men jag är sämst och hon är jude - omöjlig kombination.
jag trivs.
när skattepengar och semesterersättning och överskotten från mina hysteriska veckor kommer in har jag en gadd på min skuldra, en sprillans ny tv, en vecka långtbort och drömsoffan. och det är mitt, och jag har jobbat för det själv och jag är bäst.
jag har inget att säga och inget att ge. Jag håller mig ganska mycket för mig själv. läser ut bok efter bok och orkar inte bry mig. jag lovarlovarlovar att bli gladare och mer social och orkar mer. jag bara njuter av att ha tid för mig själv just nu, njuter av det fina i att vara helt ensam.
ps. vad är grejen med allt detta gnäll? jag är så jävla trött på den evighetslånga tävling i vem det är mest synd om och ärligt talat, det är så tröttsamt och rent patetiskt med denna självömnkan hela tiden. livet blir fan vad man gör det till och det skulle vara ganska bra om folk kunde ta tag i sig själv, för ingen kommer göra något åt det åt dem.
meddelande till världen: ryck upp er för i helvete. ds.
Jag jobbar femsex dar i veckan nu fram tills den tredje augusti. Då kör jag 24 dar i rad och jag tänker inte kontakta någon under den tiden. eller rättare sagt, umgänge efter mina villkor. det brukar bli bra i alla fall. jag får min dos av kladdkaka hos bästis, sejdelnöl med andreas och ricKard och korv och mos med caroline. jag skulle vilja peta in fler fikor med josefine bara men jag är sämst och hon är jude - omöjlig kombination.
jag trivs.
när skattepengar och semesterersättning och överskotten från mina hysteriska veckor kommer in har jag en gadd på min skuldra, en sprillans ny tv, en vecka långtbort och drömsoffan. och det är mitt, och jag har jobbat för det själv och jag är bäst.
jag har inget att säga och inget att ge. Jag håller mig ganska mycket för mig själv. läser ut bok efter bok och orkar inte bry mig. jag lovarlovarlovar att bli gladare och mer social och orkar mer. jag bara njuter av att ha tid för mig själv just nu, njuter av det fina i att vara helt ensam.
ps. vad är grejen med allt detta gnäll? jag är så jävla trött på den evighetslånga tävling i vem det är mest synd om och ärligt talat, det är så tröttsamt och rent patetiskt med denna självömnkan hela tiden. livet blir fan vad man gör det till och det skulle vara ganska bra om folk kunde ta tag i sig själv, för ingen kommer göra något åt det åt dem.
meddelande till världen: ryck upp er för i helvete. ds.
