There is a light that never goes out.
jag har sån enorm tacksamhet för det att det blir till dåligt samvete istället.
Huir som helst har jag varit på äventyr i angered, en myra gjorde mig glad och ikväll var det genrep med ljuda os och det gick crap.
Ellinor tog studenten idag och jag kan faktiskt inte förstå att det var ett helt år sedan det var jag som stod i min vita mössa och pustade ut. aldrig har jag känt mig så upprymd och aldrig så älskad. Hela gymnasiet är mest en dimma numera och ibland kan jag undra om det var så underbart som jag tror mig minnas det. Antagligen var det det och hur som så vet jag att hösten 05 råkade fem personer hamna i samma klass. Fem personer från fem olika platser med fem olika erfarenheter men med ett enda löfte. We will rock you.
Livet är ett krig.
Nu lämnar jag stockholm bakom mig. Det har varit fint. Språngmarscher på söder i natten, fika på sten sture enligt tradition, fisksoppa hos patrik, livrustkammaren, trängas tre personer i en nittiosäng (fast det var nog mest felicia som led), öl på mundo och diskussioner om varför vi egentligen släppte det vi visste att vi kunde. Vart tog egentligen diciplinen och inspirationen vägen?
Livrustkammaren är ett jävla läskigt ställe egentligen. När museiföremål involverar linneduk som gustav II Adolfs hjärta förvardes i med tillhörande blodfläckar, väst som Gustav III bar när han sköts med tillhörande kulhål och blodfläckar, kulorna man gröpte ur Gustav III och en bit av Karl XII fosterhinna kan man inte hjälpa att häpna och facsineras.
"Nu är det tyvärr så att vi ska gå och fika på sten sture för jag gör alltid det när jag är i stockholm för de ligger i samma valv som jacob johan anckarström satt fängslad."
"JA MEN DET SKA VI FÖR JAG ÄR FAKTISKT SLÄKT MED JOAKIM VON ANKARSTRÖM."
Dom sa till mig: "åk inte till stockholm,
för du blir aldrig mer densamma"
för ett par bruna ögon for jag,
men stockholm blir aldrig min stad.
här får man krafterna igen.
Jag sitter på en madrass i rummet på söder. Jag har gjort av med mina pengar, ätit skärpmat tre gånger om dagen och tappat mitt örhänge. Jag ska åka hem idag och de känns som om jag aldrig riktigt hann hit. Fast det jorde jag ju. Nu ska jag tlll livrustkammaren och cornelis och försöka hålla i de pengar som är kvar.
Men hjärter dam, här får man krafterna igen
snat ska jag ta mig ut på isen, men inte än.
Så jag låter Göteborg va.
Jag skrev just en jävla uppsats om mitt liv men jag tror att tillochmed blogg.se tycker att jag blev för långrandig.
Anyways. Jag sitter på en buss. Det är helt okej. Jag gillar Sverige (stäm mig) och jag gillar att titta på Sverige. Jag gillar hur skog blir samhällen och skog igen. Jag gillar att titta på människor som jag inte känner i områden jag inte känner till och jag vet inte varför. Antagligen för att det är skönt att veta att sverige är större än göteorg och att sveriges befolkning är fler än griniga kärringar på guldheden. Så jag åker buss, för även om det tar en jävla tid och och är sjukt obekvämt s är det billigast och kassörskor på coop är förpassade till billigast men det skiter jag i för jag har betalat mina räkningar och satt in pengar på ica-kortet och betalat av det sista på min skuld till mamma och pappa har jag fortfarande marginaler kvar att åka iväg för. Jag är jävligt bra nämligen.
Det är okej att åka buss. Jag trodde inte det. Jag vaknade orolig och tänkte ringa och sjukanmäla mig från min vän. Mamma hinner före och hon hör direkt. Hon säger att jag är töntig och jag säger att då får jag vara det. Hon säger att jag faktskt åkte till New York själv och jag säger att det är faktiskt sant. Så jag tänker att det är klart att det inte är någon som tar med sig en katt ända till stockholm. att busschauffören inte kan tvinga mig att stanna kvar på bussen om jag vill gå av och nu är jag påväg. Sverige är fint. Jag åker förbi åmåls busstation där vi väntade på tåget till arvika. Det är sommar, sommaren 06, innan guldheden, innan mitt liv vände och inte blev sig likt igen. Jag åker förbi Brålanda och LÅDAN, Rasta där vi hade bensträckarpaus när vi skulle till arvika 07 strax innan mitt liv skulle vända igen.
Jonas Gardell och Cornelis håller mig sällskap och jag är glad att jag inte åker tåg. Buss går andra vägar och långsamt så att man hinner se och gud ska veta att jag behöver komma bort, behöver ha lite tid för mig själv. Snart är jag på söder med en säl och en räv och jag vet inte varför det känns som om jag sitter på spårvagnen påväg till den där festen igen. Det är så längesen nu. Hur som helst spelar det ingen roll, och jag bryr mig inte om vi ska bygga oss en båt eller kanske bara spela lite squash för det blir ändå bra. Vi är så bra.
I'm leaving for a destination I still don't know
Jag vet inte hur det går med lägenheten i kortedala. Det är 80 procents chans att jag inte får den och gör jag det har jag tre dubbla hyror att betala. fast jag vill ju ha den. Jag hoppas att jag läser min historiakurs till hösten och att det flyter på coop. Men jag vet inte.
Destination unknown.
(hursomhelst är jag tilbaka till ändlösa telefonsamtal, avsluta meningar och prata i mun, det som gjorde mig säker på att jag är en del av en helhet och nu vet jag att allt jag trodde på är sant. Vad som än händer är det vi.)
