JAG TALAR UTAV RÄDSLA ATT VA TYST.

Jag skrev just en jävla uppsats om mitt liv men jag tror att tillochmed blogg.se tycker att jag blev för långrandig.
Anyways. Jag sitter på en buss. Det är helt okej. Jag gillar Sverige (stäm mig) och jag gillar att titta på Sverige. Jag gillar hur skog blir samhällen och skog igen. Jag gillar att titta på människor som jag inte känner  i områden jag inte känner till  och jag vet inte varför. Antagligen för att det är skönt att veta att sverige är större än göteorg och att sveriges befolkning är fler än griniga kärringar på guldheden. Så jag åker buss, för även om det tar en jävla tid och och är sjukt obekvämt s är det billigast och kassörskor på coop är förpassade till billigast men det skiter jag i för jag har betalat mina räkningar och satt in pengar på ica-kortet och betalat av det sista på min skuld till mamma och pappa har jag fortfarande marginaler kvar att åka iväg för.  Jag är jävligt bra nämligen.
Det är okej att åka buss. Jag trodde inte det. Jag vaknade orolig och tänkte ringa och sjukanmäla mig från min vän. Mamma hinner före och hon hör direkt. Hon säger att jag är töntig och jag säger att då får jag vara det. Hon säger att jag faktskt åkte till New York själv och jag säger att det är faktiskt sant. Så jag tänker att det är klart att det inte är någon som tar med sig en katt ända till stockholm. att busschauffören inte kan tvinga mig att stanna kvar på bussen om jag vill gå av och nu är jag påväg. Sverige är fint. Jag åker förbi åmåls busstation där vi väntade på tåget till arvika. Det är sommar, sommaren 06, innan guldheden, innan mitt liv vände och inte blev sig likt igen. Jag åker förbi Brålanda och LÅDAN, Rasta där vi hade bensträckarpaus när vi skulle till arvika 07 strax innan mitt liv skulle vända igen.
Jonas Gardell och Cornelis håller mig sällskap och jag är glad att jag inte åker tåg. Buss går andra vägar och långsamt så att man hinner se och gud ska veta att jag behöver komma bort, behöver ha lite tid för mig själv. Snart är jag på söder med en säl och en räv och jag vet inte varför det känns som om jag sitter på spårvagnen påväg till den där festen igen. Det är så längesen nu.  Hur som helst spelar det ingen roll, och jag bryr mig inte om vi ska bygga oss en båt eller kanske bara spela lite squash för det blir ändå bra. Vi är så bra.