till cure och camouflage och cure igen
och det finns något fint i det så otroligt miserabla som att missa sista busen hem. Andreas som omedelbart erbjuder sin soffa (men du har ju förihelvete KATT) och rickard som skickar oroliga sms, värre än mamma. (jag vill inte att du springer runt ensam i stan, hör av dig så jag slipper oroa mig) och att stå utanför bästis dörr halv fem på morgonen och veta att den är öppen. och att den liks alltid kommer vara det.
min tjugofyra dagar blev tjuofem och jag funderar på att prioritera bort soffa och pragvecka till förmån för tågluff nästa sommar. men jag tänker unna mig en medeltidsfestival i september, om jag så ska åka ensam och mest av allt vill jag att jag och felicia ska göra som vi sa, åka tåg till en by i ryssland, hyra in oss hos en tant med huckle, titta på kor som betar och bara vara arga i ett par dar.
morphene,
du har ögon som vill gråta
säger nej när det gör ont
Apelstav säger:
För att ärligt talat, jag tänker inte gå tjugofem dagar utan att se av dig. Det fungerar faktiskt inte så.
Kommentarer
Trackback
