I have suffered for my anger, there are wars that can´t be won.

Egentligen borde jag inte skriva för jag är sjukt grinig och har inget nytt att komma med. Men skitsamma, bloggen är till för att ventilera och helt uppenbarligen mitt enda sätt att kommunicera på ändå, fick jag nyligen reda på.
Om en vecka flyttar jag hemifrån. Man kan tycka att de som anser sig känna mig det minsta borde veta vad det betyder för mig. Istället får jag höra från alla möjliga och omöjliga håll (förutom det hållen som avfärdar det som rent oviktigt) vilket misstag jag gör. Ursäkta mig, men jag fyller snart 20, jag är fullt kapabel att stå på egna ben och jag kan försörja mig själv. Det senare utgör tydligen också ett stort problem, inte bara i mitt liv då mitt jobb, endast, enbart och bara är anledningen till min brist på socialt liv. Man kan ju fundera över ur det vore om människor kunde se till sig själva nångång. Lite mer självrannsakning och lite mindre projicering, tack. Fö. har jag kämpat som ett djur för att få vara kvar där jag är och jag vägrar ha dåligt samvete för att jag har ett jobb.
I övrigt har Irael erkänt att de gjorde fel när de bombade en FN-skola i veckan. De får dessutom kritik för att de använder icke-humanitära stridsmetoder. Översättning: det är okej att bomba vanliga skolor och det är dessutom humant så 
länge man inte använder sig av fosfor. Fräls mig från denna värld. 
Jag tror att det som känns mest är klumpen i halsen varje gång jag ser Sally och vetskapen om att allt som är kvar är lånad tid, tid som sakta men säkert rinner ifrån mig. Jag börjar googla på djurkyrkogårdar men kan inte förmå mig att ringa vetrinären. Inte än. Jag antar att jag förlitar mig på att jag bara ska veta när det är dags. Hon lever lycklig än. 
Annars tänker jag på en bekant jag hade som, för att rädda sitt förhållande inte längre kan umgås med Andreas. Samma Andreas som firade två år med Therese för två dagar sedan. Jag kan inte låta bli att fundera över vad för slags förhållande hon försöker rädda. Det är väl det som it all comes down to. När tilliten är borta, vad finns då kvar?
Men ja, den personen som jag är mest arg på är väl mig själv. Det är en frustrerande vetskap att jag lyckades sabba något som hade kunnat bli så bra. Jag vet att det hade kunnat bli hur bra som helst, jag hade det inom räckhåll och istället fastnade jag i min ensamhet. Igen. 
Så nu sitter jag här och klamrar mig fast vid mina flyttkartonger för att inte glida ifrån allt.


I can feel the distance as you breathe.

Kommentarer
Postat av: ref

jag har hört att man är två om kommunikation, så det är ju inte du som "endast kommunicerar via bloggen".

Men jag fikar gärna någon dag bara så du vet, om du har tid och lust osv

2009-01-13 @ 07:47:37
URL: http://factnotfiction.blogg.se/
Postat av: Caroline

upprördhet är bra för både hjärna och hjärta ibland!

2009-01-13 @ 22:43:02
URL: http://enutter.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0