JAG TALAR UTAV RÄDSLA ATT VA TYST.

metromani; and i scream for the sunlight säger:
men det är väl som du sa. man sover inte och man blöder och allt det där, men man överlever för i slutändan finns det så mycket med det som är så ovärt och så mycket annat som är så mycket mer.
metromani; and i scream for the sunlight säger:
som att vem där på rätt sätt är mer värt. och billiga cigaretter och ännu billigare sprit, och rött läppstift och att gå ut med neurotiska hundar och att dansa till björn skifs och äta glass tills man spyr.
metromani; and i scream for the sunlight säger:
och alla göteborgscaféer och allt konstigt och bra man säger där

och det är faktiskt ganska själviskt av mig att klaga när jag har allt det där och alltid en påminnelse om det en msn-konversation, ett sms, ett telefonsamtal bort när jag lyckas glömma. Allt är på glid men jag har människor som ringer och frågar hur jag mår, som undrar hur min hund mår, vad jag har gjort idag fast jag inte gjort något alls. Människor som står i morgonrock klockan fyra på morgonen när jag supit bort vetskapen om när min buss slutar gå, som stoppar om mig och önskar mig godnatt. Jag har människor som håller undan mitt hår när jag spyr, som håller i mig hårt när jag inte orkar mer. Jag har en liten skara människor som tålmodigt lyssnar om mina utläggningar om Våra Bästa År, som tiger och nickar när jag ältar fast jag inte borde, när jag dömer utan grunder, när jag prioriterar så att man blir mörkrädd.

metromani; and i scream for the sunlight säger:
vad jag ville säga var att det ändå förändras någon gång. hoppas jag. annars är vi ganska körda, både du och jag.

och jag vill säga att vi är körda. Vi är förlorare. Vi förlitar oss för mycket och för lite på andra människor, vi röker våra lungor svarta och super upp våra pengar men köper inte nya skor fast de gamla inte håller ihop längre. Vi ser ner på de som är dummare och fulare än oss. Och vi kanske knegar på skitjobb men vi läser böcker, vi bryr oss om vad som händer i Zimbabwe fast det handlar om människor som inte rör oss och som vi aldrig kommer att träffa. Våra liv kanske handlar om att dansa, att längta till fredagen, om att skriva böcker som aldrig publiceras och tycka att vi själva är snyggast och smartast. Vi struntar i att vara för gamla eller för unga, lyssnar på musik med en mening i, vinner diskussioner och förklarar hur vi mår med låtcitat. Vi väljer nogrannt ut vår bekantskapskrets, tillåter oss att nöja oss med det bästa. Vi väljer att leva precis som vi vill och de omständigheter över vilka vi inte råder romantiserar vi tills de blir som vi vill ha dem.
Den senaste tiden har varit uppbrott och försoning
och allt det där som varit har stannat upp den här sommaren för att stukturas om till det som ska bli.
Och man kan inte leva en tonårsdröm resten av sitt liv, vi kommer snart att bli vuxna, på riktigt, men vad spelar det för roll när känslan är kvar, bara levnadsättet och tankarna anpassade efter vår ålder och utveckling.
Jag lovar att det blir bra, för vi är bra.
Hur orkar vi vara så bra?

metromani; and i scream for the sunlight säger:
för du förtjänar allt