och du blir aldrig en vän igen.
Idag var dagen när jag fann Daugava igen. Det av mäster winnerbäcks alster
som jag trodde minst på och som senare skulle få mig att tro igen
när lusten övergivit mig sen länge.
och varenda ton, varenda gitarrknäpp, varenda ord tar mig tillbaka
till hösten och en naken spårvagn genom en gråtung göteborgsförort
där jag fylldes av något nytt, något jag inte känt förut
och något jag fortfarande saknar.
och det är löjligt hur jag saknar de där spårvagnsresorna egentligen.
Och innan mörkret faller
vill jag reda ut några saker
inga rätt och inga fel
vill jag öppna för en vapenvila
du har din och jag har min del
Mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord
men innan morgonen kommer
vill jag lämna några varma rader
kanske möter vi en vår igen
Jag ångrar inga steg vid din sida
Jag vattnar dina växter än
Jag är patetisk, jag vet, men just nu är det okej med mig.
jag är fullständigt likgiltig.
Kommentarer
Trackback
