Livet är ett krig.

Nu lämnar jag stockholm bakom mig.  Det har varit fint. Språngmarscher på söder i natten, fika på sten sture enligt tradition, fisksoppa hos patrik, livrustkammaren,  trängas tre personer i en nittiosäng (fast det var nog mest felicia som led), öl på mundo och diskussioner om varför vi egentligen släppte det vi visste att vi kunde. Vart tog egentligen diciplinen och inspirationen vägen?

Livrustkammaren är ett jävla läskigt ställe egentligen. När museiföremål involverar linneduk som gustav II Adolfs hjärta förvardes i med tillhörande blodfläckar, väst som Gustav III bar när han sköts med tillhörande kulhål och blodfläckar, kulorna man gröpte ur Gustav III och en bit av Karl XII fosterhinna kan man inte hjälpa att häpna och facsineras.

"Nu är det tyvärr så att vi ska gå och fika på sten sture för jag gör alltid det när jag är i stockholm för de ligger i samma valv som jacob johan anckarström satt fängslad."
"JA MEN DET SKA VI FÖR JAG ÄR FAKTISKT SLÄKT MED JOAKIM VON ANKARSTRÖM."

Dom sa till mig: "åk inte till stockholm,
för du blir aldrig mer densamma"
för ett par bruna ögon for jag,
men stockholm blir aldrig min stad. 



                                                           


Det här är rock!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0