Good days.
Idag är jag tacksam för min fina dag.
Så som i himmelen.
Knölarna på magen vehöver inte alls vara tumörer. Veterinären kunde säga att hon inte alls har lungödem, hon har inte alls haft hjärtsvikt. Hon har blåsljud på hjärtat men det är på den nivån att hon kan leva med det i flera år.
Visst är hon gammal och visst finns det en chans att hon har cancer, men det går inte als att avgöra hur lång hon har kvar.
Naturligtis är jag otrolig lättad, men jag är så otroligt arg på den första veterinären som kunde stå och se mig i ögoen och säga att hon hade ett halvår, max ett år kvar.
Jag undrar om on vet vad hon har utsatt mig för det senaste året.
Min hals gör ont.
Ja.
Jag vaknade i kungälv, insåg att jag nu har ett rum, ett kök, en hall och ett badrum som är mina.
Nästan.
Det är grymt konstigt att åka hem. Konstigt att komma hem.
Det är tyst och stökigt och tomt utan gardiner och mattor och tavlor.
Men jag gillar det. Mycket.
Övergången stort hus - etta, Lödöse - Kungälv, gick bättre än jag trodde.
Men jag saknar Sally. Som fan.
Det är förmodligen svårt för en utomstående, eller ja, hundlös, att förstå, men min vardag, mitt liv, har i nära nio år lunkat fram till takten av hennes skall, hennes utflipp och hennes behov. Jag fryser om tårna utan henne. Det känns i magen att hon inte sitter bredvid mig när jag diskar för att kolla vad jag gör. Mina vader saknar en tass som inte uppmanande skrapar mot dom.
Bara trams.
och felicia, min felicia, som också åkte bort och ändå hem ikväll.
kandidatprogrammet politik i Stockholm.
Jag är så stolt över dig.
The next step.
p.s jag har nästan en plan för mitt liv. Återkommer om det senare.
I have suffered for my anger, there are wars that can´t be won.
Om en vecka flyttar jag hemifrån. Man kan tycka att de som anser sig känna mig det minsta borde veta vad det betyder för mig. Istället får jag höra från alla möjliga och omöjliga håll (förutom det hållen som avfärdar det som rent oviktigt) vilket misstag jag gör. Ursäkta mig, men jag fyller snart 20, jag är fullt kapabel att stå på egna ben och jag kan försörja mig själv. Det senare utgör tydligen också ett stort problem, inte bara i mitt liv då mitt jobb, endast, enbart och bara är anledningen till min brist på socialt liv. Man kan ju fundera över ur det vore om människor kunde se till sig själva nångång. Lite mer självrannsakning och lite mindre projicering, tack. Fö. har jag kämpat som ett djur för att få vara kvar där jag är och jag vägrar ha dåligt samvete för att jag har ett jobb.
I övrigt har Irael erkänt att de gjorde fel när de bombade en FN-skola i veckan. De får dessutom kritik för att de använder icke-humanitära stridsmetoder. Översättning: det är okej att bomba vanliga skolor och det är dessutom humant så
länge man inte använder sig av fosfor. Fräls mig från denna värld.
Jag tror att det som känns mest är klumpen i halsen varje gång jag ser Sally och vetskapen om att allt som är kvar är lånad tid, tid som sakta men säkert rinner ifrån mig. Jag börjar googla på djurkyrkogårdar men kan inte förmå mig att ringa vetrinären. Inte än. Jag antar att jag förlitar mig på att jag bara ska veta när det är dags. Hon lever lycklig än.
Annars tänker jag på en bekant jag hade som, för att rädda sitt förhållande inte längre kan umgås med Andreas. Samma Andreas som firade två år med Therese för två dagar sedan. Jag kan inte låta bli att fundera över vad för slags förhållande hon försöker rädda. Det är väl det som it all comes down to. När tilliten är borta, vad finns då kvar?
Men ja, den personen som jag är mest arg på är väl mig själv. Det är en frustrerande vetskap att jag lyckades sabba något som hade kunnat bli så bra. Jag vet att det hade kunnat bli hur bra som helst, jag hade det inom räckhåll och istället fastnade jag i min ensamhet. Igen.
Så nu sitter jag här och klamrar mig fast vid mina flyttkartonger för att inte glida ifrån allt.
I can feel the distance as you breathe.
2008.
Här har ni mitt 2008. Enjoy.
Januari. Nyårsafton firades hos Therese. Jag klädde mig, plattade håret, ansträngde mig. Jag kom till älvängen, sen bröt jag ihop. Jag tror att jag satt utanför Thereses dörr i en halvtimme innan jag tog mig samman och trots att jag mest kände skadelädje och bitterhet och hela tiden fick kämpa för att hålla ihop mig själv var det en fin kväll. Ganska tidigt började jag träffa Simon och det var fint med uppmärksamheten och allt men det räckte inte till för mig då. Min syster gjorde slut med William efter två och ett halvt år och söndrig och ensam flyttade hon in på 19 kvadrat på guldheden. Jag kände mig vilsen och förvirrad och vi höll hårt i varandra för att orka med, precis som vi gjort sen vi var barn. En skillnad var väl att vi nu tog till alkoholens läkande kraft. Varenda helg gick vi ut och vi körde järnet - varenda gång. Jag tog till alla möjliga knep för att ha råd att bli skitfull och dessutom flera gånger i veckan. Knep jag inte är så stolt över idag men då, i januari, var dessa utekvällar det enda jag riktigt gillade med mitt liv.
Februari. Jag och Caroline fortsatte att dricka som vi gjorde tills hennes inredning mest bestod av tomma baginbox. Vi hamnade i ganska så sjuka situationer, drog hem norrmän på efterfest med Yrrol, dansade med skottar i orange löshår och uttnyttjade våra landsmän och tog deras pengar. (We independed women, some mistakes us for whores. I say why spend mine when I can spend yours?) Under februari hade jag min värsta projektpanik och skrev som en idiot på min baby, Rock´n´Roll Utter. Det var som om jag inte kunde få frid förrän Lampan och Jonne fått det. Pythagoras vänner kom till mig för att baka paj och spela vem där - på rätt sätt. I februari firade vi också ett år som skolförening.
Mars. Jag fyllde 19 och jag, Andreas och Robert firades gemensamt hos Linnea. Jag fick en rosa Che Guevara-tårta och vi gick till The oak. Det var en bra dag. Jag gick med i marknadsföringsgruppen för Vid ljuda os. Therese åkte till Spanien och jag kände mig återigen väldigt vilsen. Andrea tog med mig på bögbrats i biskopsgården-fest. Påsk firades på ett ganska oväntat sätt när min gamla högstadievän Linda dök upp igen. Vi såg Frölunda åka ur kvarten på cheers och drog sedan vidare till västerhus där Andreas utsågs till min yttersta Ölvän och Rickard utsåg mig till världens mörker och naturligtvis, sig själv till världens ljus.I slutet av månaden träffade jag juden första gången. Andrea gav mig en biljett till Loke på sticky och vi hade riktigt kul. Mitt gamla högstadiegäng samlades hos mig för filmkväll och ja. Det var trevligt om än lite underligt.
April. Jag gjorde lite pr-grejer för vid ljuda os, det blev lite vändor på RB och jag var barnvakt en del. Sally fick öroninflammation och jag åkte in till vetrinären med henne bara för att få veta att hon hade magen full av tumörer. De gav henne ett år och lyckligtvis har jag kvar henne hos mig än.
Maj. Maj kan beskrivas med ett ord: Seger. Månaden inleddes med auddtion för vid ljuda os och äntligen fick jag min drömroll - Karin. Dagen efter ringde Ulrika på coop och min ekonomi var säkrad. Dagen efter det fick jag ett stipendie från skolan på 12 000 kronor och drömmen om New York kunde äntligen slå in. Jag gick på bal, med hellång klänning och blommor i håret och ändå slutade kvällen i en krasch på järntorget. Felicia fick plocka upp mig och damma av mig - igen. Maj var månaden då jag började umgås med Rickard på riktigt. Jag repade mycket med vid ljuda os och var ett par vändor på coop för att lära mig kassan och till slut kom den stora dagen. Full av explorer och livslust rusade jag ut från skolan som både knäckte mig och räddade mig. Det var en alldeles fantastisk dag och morgonen efter gick jag, med utsmetad smink och studentmössan i handen över Frölunda torg. Jag mötte ett par tjejer, piffiga och salongsberusade på väg till sin student. De får syn på mig och den ena säger till de andra: "Jag vill se ut sådär imorgon, då vet jag att jag har haft en lyckad dag."
Juni. De två första veckorna var en intensiv period med föreställningar med vid ljuda os. Vårt spex på efterfesten gjorde som vanligt succé. Detta följdes av två intensiva veckor på coop. Det var väldig jobbigt att börja utan någon erfarenhet. Kassan höll på att ta kål på mig. Jag började träffa juden så smått bara för att inse att det inte skulle funka. Rickard höll mig sällskap, det blev många öl och långa samtal och jag kände mig mindre ensam.
Juli. Jag åkte ner till Therese för att häsa på och för att fira hennes födelsedag. Det var skönt att komma iväg från göteborg. Det var skönt att åka utomlands, till ett annat språk och annan mat och andra tequila-priser. Men jag gillade inte värmen. Alls. Jag har väldigt svårt att tro att jag någonsin skulle kunna uppskatta det, eller ens vänja mig vid det. Men jag åkte hem en upplevelse rikare. Ett par dagar efter att jag kom hem spelade Winnerbäck på slottskogsvallen. Dagen efter flyttade jag och sally temporärt in hos Caroline i hennes nya lägenhet vid Selma Lagerlöfs torg. Jag fick min första lön från coop och jag och caroline gick ut och åt middag, såg på bio och gjorde en dunderutgång på rockbaren.
Augusti. Jennie åkte till Umeå för att hälsa på Raymonds släkt och jag fick låna deras lägenhet i en vecka. Jag, Rickard och Sally tog nattliga promenader och satt på stenar. Vi gick ut (men åh inte sally då) en hel del i augusti med, något som egentligen mest kännetecknar den sommaren. Jag flyttade tillbaka till caroline en vecka för att sedan till slut komma hem till lödöse igen. Therese kom hem igen och ingen var väl gladare än jag. Mitt schema tog slut på coop och jag fick kämpa som en gnu för att hålla mig kvar. Jag tog en svängom till Ed för att pierca min näsa, det bästa impulsköpet jag någonsin gjort. Jag och Caroline gick på Liseberg med Xander och Zaga och det var värt.
September. September var ungefär lika innehållslös som April. Allt rullade på. Vecka efter vecka klamrade jag mig fast på coop. Jag träffade Bulten igen och plötsligt, bara sådär, släppte jag min ilska. Annars hade jag inte mycket lust i september. En natt sov jag hos caroline för att passa hennes katt medan hon jobbade natt. Plötsligt kunde jag inte andas och efter en helvetesnatt då jag var övertygad om att jag skulle dö hamnade jag på akuten med spruta i magen och kortisonmask. Det visade sig att jag är allergisk mot katt och det är väl en sorg jag fortfarande jobbar med.
Oktober. Jag var helt löjligt trött på Lödöse. Jag fick ytterligare en allergireaktion, dena gång svullnade mitt öga upp. Jag fick tillbaka provresultaten och det visade sig att det var värre än jag trott. Man mäter kattallergi från skala mellan 0.35 till 100. Mitt värde låg över hundra och de kunde inte ens säga hur allergisk jag var, bara att det var väldigt allvarligt. Jag insåg att jag aldrig mer skulle kunna hålla i en katt, läkarna ville till och med förbjuda mig att umgås med kattägare. Det var tufft. Under den här tiden jobbade jag mycket och var hela tiden småsjuk, vilket ledde till att jag fick bältros, en sjukdom man inte kan behandla och som man vanligtvis känner av i flera månader. Som tur var hade jag bara ont i ett par veckor. Det är typiskt dåligt att jobba i en mataffär och ha dödligt ont i skuldrorna under så lång tid. Någonstans här lyckades jag få med mig en man hem till Lödöse. Han umgicks i samma gäng som min syster och hyrde hennes gamla lägenhet på guldheden. För första gången på ett år sov jag tungt en hel natt igenom. Jag var fascinerad. Liksom i september hade jag väldigt lite lust men till slut, efter den värsta utekvällen i mitt liv, steg jag på planet till New York. Jag hade inte ens kommit ut ur Queens innan jag höll på att få hjärnblödning av alla intryck. Vi åkte in på Manhattan just som solen gick ner över skyskraporna. Det var en sällsamt vacker kväll. När taxichauffören pekade och sa "look, there´s Empire state bulding" skrek jag. Första dagen i skolan träffade jag en tysk som också hette Michaela och tillsammans upptäckte vi New York. Vi vandrade runt planlöst och utan att veta hur hamnade vi på times square. Vi stod båda andlösa och när jag tänker tillbaka är det ett av mina finaste minnen därifrån. Vi fick en del gjort de första dagarna, åkte runt lower manhattan, wall street, frihetsgudinnan, Ellis Island immigration museum, china town. Vi klädde ut oss och gick på parad i East Willage på halloween.Över en middag i Little Italy satt vi båda och berättade våra livshistorier. Jag har aldrig varit så förvånad över mig själv. En kväll gick vi över Brooklyn bridge i solnedgången. Jag glömmer det aldrig.
November. Jag lyckades få tag på en biljett till Rangers-Islanders. Det var otroligt häftigt att jag inte bara skulle se mitt favoritlag since I don´t know when, att jag inte bara skulle se en NHL-match utan även att derby. När jag insåg att jag satt i klacken trodde jag att jag skulle få ett slaganfall. Jag var tvungen att åka upp för fyra rulltrappor för att komma till min plats, och då satt jag i mitten. Ungefär så stort är Madison Square Garden. Jag hade precis kommit hem från matchen och stod med de tre säkerhetsvakterna som jag under min tid blivit riktig bundis med, när man, flera timmar tidigare än beräknat, tillkännagav att mr. Barack Obama blivit vald till den 44:e presidenten över Amerikas förenta stater. Vi gjorde en segerdans och jag gick upp på mitt rum för att se Obamas och McCains tal, sedan gick jag till times square där festligheterna precis börjat ta vid. Jag tänker inte ens försöka beskriva den känslan. Det var helt galet. Folk skrek, bilarna tutade, trafiken stoppades, man sprutade champange, alla dansade. I was there when change came to America. Therese kom till N.Y min sista vecka där. Vi gick på Bronx zoo, såg phantom of the opera på broadway, gick på gospel i harlem, strosade runt i central park och mycket, mycket mer. Jag kom hem, jobbade lite, sov mycket. träffade åhmen ett par gånger men sabbade det så klart. Jag är duktig på det. Det var kvällar på sejdeln som vanligt med Andreas och Rickard. Utan att jag fattade hur det hände råkade jag ha sex med bulten igen. Någonstans där insåg jag väl att jag har mer att vara tacksam för gentemot honom än vad jag har att vara arg över. Det var en skön insikt.
December. Jag fick en lägenhet i kungälv, jag och mamma inventerade och skrev listor. Jag köpte en dator, äntligen. Man skulle väl kunna säga att jag avslutade året precis som jag började det, ensam, vilsen och förvirrad. Efter ytterligare en allergireaktion, det räckte med att Caroline sov i samma rum som mig, hamande jag på akuten igen på självaste julafton. Annars flöt julhelgen på relativt smärtfritt. Jag jobbade hela nyårsafton, blev sjuk på kvällen och sov större delen. Jag firade hos therese enligt tradition, och vi skålade på tolvslaget med raketer smällande runt oss. Jag kände ingenting.
Jag vägrar ta med mig december in i 2009. Jag säger inte att 2008 var mitt bästa år, inte ens att det var ett bra år. Jag gick in i det óch hoppades "på en student som håller vad den lovar, På en ekonomi som trots påfrestningar håller, på att jag tar mig lite närmre jobb och lägenhet och ett eget liv, på att jag lyckas ta mig över landsgränsen och på en bok som blir skriven". Jag fick vad jag ville ha. För 2009 önskar jag mig en helhet. En plan. Att alla beståndsdelar i mitt liv ska fungera. Jag tänker inte sitta och vänta på att det ska hända. Jag tänker springa för allt vad jag är värd.
Gott nytt.
