Hallå igen!

Inget nytt om lägenheten. Sally har blivit mer eller mindre döv. Men på min facebook väntade ett meddelande som värmde.


"I never thought that I would find someone in New York. I expected to be more or less alone. The time we've spend together was unbelievable. I wished, I could relive that one day. Sitting with you on Brooklyn Bridge, dining in Maulberry Street, seeing you're face, when you recognized that you stepped into dog shit ( :-) ), laughing in Andrew's Café ( "suckpipe") or just to be with you was the most exciting experience I had in New York City."

Jag saknar min tyska, nästan mer än New York och jag kan inte låta bli att tänka på att snart vaknar hon upp i världens bästa stad, snart åker hon hissen upp till 63:e våningen på empire state, snart äter hon middag på W Caf'é - utan mig. Men jag åkte åtminstone hem med fina minnen och en vänskap rikare.

Jag bara lallade runt på fifth avenue och jag behövde komma loss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0