ångest, ångest är min arvedel...

Efter dagens audtion på vid ljuda os kan jag meddela att det faktiskt finns människor i den här världen som tror att jag skulle gå med på att låtsas kyssa (för att sedan bita) min fem år yngre bror.

Jag vägrar, vägrar, vägrar och med det säger jag hej då till min drömroll. Man kan fundera över hur mycket jag ska behöva ge upp för en människa jag dessutom ger blanka fan i.

Jag har fått nog. 


(...min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen)

Idag är jag tacksam för ytterst lite.

Med halsen full av månader med slit.

Dagen var sjuk vuxenpoäng med tvätt utan att riktigt behöva det, diska utan att det är akut seriöst personalmöte och som jag erkände för min vän senare på kvällen nån sorts längtan efter ett radhus, golden retriver och två barn.

 Jag tycker om hur det aldrig riktig är tyst när vi träffas, att det aldrig behöver handla om stora saker.



Om skräpet hinner ifatt mig
drömmar flyr och vardan gror
om jag letar efter tråden
eller bara saknar en bror


and we'll laugh and dance

Dagen skulle spenderas under täcket, med avstängd telefon, onödig sömn och dags tv. Men Jen ringde och det var spotant och välbehövligt, varm choklad med marshmallows, en fin present och catch up.

"Jag vill egentligen ha en subwaymacka men jag har faktiskt spenderat för mycket pengar idag, det är farligt att ha pengar på kontot OH MY GOD den boken vill jag ha" och två sekunder senare står hon och viftar med kortet i kassan på pocket shop.

och imorgon skulle jag städa, faktiskt, på riktigt, diska och skura golv och sortera min garderob. Men ett barn blev sjukt och morgondagen bli jobb 8.45-18.00 och kvällen lovar syster, varma mackor och komedi i min stökiga, men trivsamma.


jag städar på onsdag.

Herr ågren står och ler.


Min mobil är död. Har jag internet ska jag inte ha mobil. Men jag går ju att kontakta iaf. 
Gårdagen var städning och tvätt och gardiner och sedan ett tappert försök att köpa något för att vara någon annan.
Jag vet inte vem jag försöker lura.
Förra sommaren köpte jag biljetter till min bästis. Vi klädde upp oss och såg phantom of the opera på broadway.
För att jag ville det, för att hon förtjänade det.
Efter igår kväll får jag sätta henne på ett plan tillbaka till N.Y.C och ge henne tre föreställningar till.
Vit månad nu people.

Så som i himmelen.

Sallys ena läpp svullnade upp så mamma åkte in med henne till veterinären, en annan veterinär än den jag var hos i våras. Jag ska försöka fatta mig kort. Hon kan ha  en tumör i käken, eller så har hon tandköttsinflammation. Men.
Knölarna på magen vehöver inte alls vara tumörer. Veterinären kunde säga att hon inte alls har lungödem, hon har inte alls haft hjärtsvikt. Hon har blåsljud på hjärtat men det är på den nivån att hon kan leva med det i flera år. 
Visst är hon gammal och visst finns det en chans att hon har cancer, men det går inte als att avgöra hur lång hon har kvar. 
Naturligtis är jag otrolig lättad, men jag är så otroligt arg på den första veterinären som kunde stå och se mig i ögoen och säga att hon hade ett halvår, max ett år kvar.
Jag undrar om on vet vad hon har utsatt mig för det senaste året.

I have suffered for my anger, there are wars that can´t be won.

Egentligen borde jag inte skriva för jag är sjukt grinig och har inget nytt att komma med. Men skitsamma, bloggen är till för att ventilera och helt uppenbarligen mitt enda sätt att kommunicera på ändå, fick jag nyligen reda på.
Om en vecka flyttar jag hemifrån. Man kan tycka att de som anser sig känna mig det minsta borde veta vad det betyder för mig. Istället får jag höra från alla möjliga och omöjliga håll (förutom det hållen som avfärdar det som rent oviktigt) vilket misstag jag gör. Ursäkta mig, men jag fyller snart 20, jag är fullt kapabel att stå på egna ben och jag kan försörja mig själv. Det senare utgör tydligen också ett stort problem, inte bara i mitt liv då mitt jobb, endast, enbart och bara är anledningen till min brist på socialt liv. Man kan ju fundera över ur det vore om människor kunde se till sig själva nångång. Lite mer självrannsakning och lite mindre projicering, tack. Fö. har jag kämpat som ett djur för att få vara kvar där jag är och jag vägrar ha dåligt samvete för att jag har ett jobb.
I övrigt har Irael erkänt att de gjorde fel när de bombade en FN-skola i veckan. De får dessutom kritik för att de använder icke-humanitära stridsmetoder. Översättning: det är okej att bomba vanliga skolor och det är dessutom humant så 
länge man inte använder sig av fosfor. Fräls mig från denna värld. 
Jag tror att det som känns mest är klumpen i halsen varje gång jag ser Sally och vetskapen om att allt som är kvar är lånad tid, tid som sakta men säkert rinner ifrån mig. Jag börjar googla på djurkyrkogårdar men kan inte förmå mig att ringa vetrinären. Inte än. Jag antar att jag förlitar mig på att jag bara ska veta när det är dags. Hon lever lycklig än. 
Annars tänker jag på en bekant jag hade som, för att rädda sitt förhållande inte längre kan umgås med Andreas. Samma Andreas som firade två år med Therese för två dagar sedan. Jag kan inte låta bli att fundera över vad för slags förhållande hon försöker rädda. Det är väl det som it all comes down to. När tilliten är borta, vad finns då kvar?
Men ja, den personen som jag är mest arg på är väl mig själv. Det är en frustrerande vetskap att jag lyckades sabba något som hade kunnat bli så bra. Jag vet att det hade kunnat bli hur bra som helst, jag hade det inom räckhåll och istället fastnade jag i min ensamhet. Igen. 
Så nu sitter jag här och klamrar mig fast vid mina flyttkartonger för att inte glida ifrån allt.


I can feel the distance as you breathe.

Tillbaks på ruta ett.

Julen är över. Uan stämning och utan glädje och uppskattning. Jag är utmattad och vill helst dra täcket över huudet och inte komma ut förrän i Mars. Familjen har åkt och har efter julkaoset lämnat en brutal tystnad. Jag tar igen, kedjeröker, äter julmatsrester och bråkar med mitt huvud. Jag är inte på jakt efter något nytt, efter att komma någonstans Jag vill bara ha något som är sant. För det finns fan inget med mitt liv som är som jag vill att det ska vara. Allt är bara en enda lång kamp och jag vet inte vad jag kämpar för. Jag kan inte ens  säga små ynkla skitsaker och uttryckligen be om att det inte ska sägas till någon annan utan att det likt förbannat gör det ändå. Jag tappar min tillit igen och jag dras tillbaka till en gammal plats där jag varit förut, som jag trodde att jag lämnat bakom mig för gott. Jag trodde att jag tagit mig framåt, att jag hade hittat hem och det är  frustrerande att hitta sig själv på ruta ett. Det är väldigt ironiskt att allt det här ska komma över mig när jag på exakt dagen för ett år sen gjorde mig av med det enda som känts riktigt och sant och gjort för mig. 

Andrea kom hem, jag saknar dig.  

God Jul.

Så länge jag kan minnas har jag vaknat varje julaftosmorgon och det har alltid legat en spänning i luften. I morse vaknade jag  av jag inte kunde andas och fick åka in akut till sjukhuset. Vidare har Sally inte ätit sin mat och gnäller utan synbar anledning. Detta kyddat med mammas ständiga hyllningar till albert, och om hur god hand han har med min hund.
God jävla jul.

Santa baby.

och så blev det dan före dan och lusten vill fortfarande inte infinna sig. Bristen på julstämning gör mig ganska frustrerad för i år har tamigfan inget blivit gjort. Inte fan har jag stoppat nejlikor i apelsiner, bakat pepparkakor, varit med och klätt granen, tagit fram mina tomtar, gått på jul på liseberg. Halvt oengagerat har jag handlat julklappar. Jag är inte ett dugg nyfiken på vad jag själv ska få. Kanske är det bristen på skola eller så är jag bara jävligt vuxen. Zaga är sjuk och Xander är livrädd för att tomten inte ska hitta honom om han inte är hos mormor.   
och på tal om  vuxen ska jag sluta festa. En öl eller två då och då, men inte fyra gånger i veckan och inte för femhundra spänn. Lite deprimerande men jag måste lägga om mina prioriteringar om jag ska ta mig till prag. Funderar på att ta körkort utan att berätta för mina föräldrar bara för skojs skull. Vi får vl se hur det blir med det. På ett sätt känns det som om jag är så förknippad med öl att jag måste få vara något annat ett tag nu. Jag har blivit någon som jobbar och dricker öl och inget annat och jag önskar att man kunde se nåt mer än det. Men ja jo, hursomhelst ska jag isolera mig i kungälv i vår, jag lär vara tillbaka på ölhaken i juli. Til then. *  

Shirley Clamp.

Det där med fylleblogg måste sluta.

--------------

TAKE ME DOWN TO THAT ROCKBAR IN THE CITY WHERE THE BEER ISCHEEP AND I AM PRETTY OH WONT YOY PLEASETHAKE ME HOME

New York City really has it all!

Det ar valdigt frustrerande att msn inte funkar ordentligt nu nar jag antligen hittat ett bra internetcaf'e.
Igar var jag i china town med en trevlig tyska, som heter Michaela. hoho.
Idag ska vi formodligen fixa kostymer till hallowen-paraden i east village pa fredag och jag ska forsoka fa biljett til;l en rangersmatch. Jag alskar New York och jag kan inte vanta tills therese kommer hit och upplever det med mig.

Caroline: alskade, alskade syster, jag saknar dig sa att det gor ont i hjartat. Sjalvklart ar jag inte arg pa dig, jag har bara inte fatt dina sms!

She just could'nt stay,
Shehad to break away.
\New York City really has it all!

Ever since I was eight or nine.

Det här låter nog sjukt men när jag tänker efter är nog Felicias sätt att ständigt idiotförklara Victor det enda som verkligen får mig att behålla tron på att jag någonsin kommer att kunna ha ett fungerande förhållande och trivas med det.


wrong way

Igår var det ett år sedan jag vann det första slaget i kampen mot mig själv.

Jag firade detta genom att ligga och spy på en gräsmatta vid stigbergstorget.

skål.

Bloggtorka.
Jag har inget att säga egentligen.
Jobbat mycket
varit utan internet.
men jag lever och sånt. 

but tonight

Nu är jag och sally hemma igen.
jag är fruktansvärt trött
ledsen utan att kunna förklara varför
Det är jobbigt att gå upp ur sängen

Jag hatar sånt här.

Jag tänker hela tiden att snart blir det bra
snart är den här jävla övergångsperioden över
Snart står jag nedanför frihetsgudinnan
snart har jag en inkomst som jag kan lita på tar mig genom månaden
(utan ångest inför nästa)
snart bloggar jag från min egen dator
snart lagar jag mat i mitt eget kök
snart har vi scheman som går ihop
snart umgås vi regelbundet igen
snart har vi roligt ihop igen
snart känner jag att jag betyder något för de som betyder något för mig igen
snart känner jag att jag är någon värd att offra för igen, någon värd att ta upp tid. igen.
snart hamnar allt det här jag hoppas på och längtar efter i en trivsam lunk

det är motivationen
det som tagit mig igenom denna helvetessommar när mina livbojar befunnit sig på annan ort
och ikväll för första gången känner jag
att det kanske inte blir så.

We are the ones they left behind.


metromani; and i scream for the sunlight säger:

men det är väl som du sa. man sover inte och man blöder och allt det där, men man överlever för i slutändan finns det så mycket med det som är så ovärt och så mycket annat som är så mycket mer.
metromani; and i scream for the sunlight säger:
som att vem där på rätt sätt är mer värt. och billiga cigaretter och ännu billigare sprit, och rött läppstift och att gå ut med neurotiska hundar och att dansa till björn skifs och äta glass tills man spyr.
metromani; and i scream for the sunlight säger:
och alla göteborgscaféer och allt konstigt och bra man säger där

och det är faktiskt ganska själviskt av mig att klaga när jag har allt det där och alltid en påminnelse om det en msn-konversation, ett sms, ett telefonsamtal bort när jag lyckas glömma. Allt är på glid men jag har människor som ringer och frågar hur jag mår, som undrar hur min hund mår, vad jag har gjort idag fast jag inte gjort något alls. Människor som står i morgonrock klockan fyra på morgonen när jag supit bort vetskapen om när min buss slutar gå, som stoppar om mig och önskar mig godnatt. Jag har människor som håller undan mitt hår när jag spyr, som håller i mig hårt när jag inte orkar mer. Jag har en liten skara människor som tålmodigt lyssnar om mina utläggningar om Våra Bästa År, som tiger och nickar när jag ältar fast jag inte borde, när jag dömer utan grunder, när jag prioriterar så att man blir mörkrädd.

metromani; and i scream for the sunlight säger:
vad jag ville säga var att det ändå förändras någon gång. hoppas jag. annars är vi ganska körda, både du och jag.

och jag vill säga att vi är körda. Vi är förlorare. Vi förlitar oss för mycket och för lite på andra människor, vi röker våra lungor svarta och super upp våra pengar men köper inte nya skor fast de gamla inte håller ihop längre. Vi ser ner på de som är dummare och fulare än oss. Och vi kanske knegar på skitjobb men vi läser böcker, vi bryr oss om vad som händer i Zimbabwe fast det handlar om människor som inte rör oss och som vi aldrig kommer att träffa. Våra liv kanske handlar om att dansa, att längta till fredagen, om att skriva böcker som aldrig publiceras och tycka att vi själva är snyggast och smartast. Vi struntar i att vara för gamla eller för unga, lyssnar på musik med en mening i, vinner diskussioner och förklarar hur vi mår med låtcitat. Vi väljer nogrannt ut vår bekantskapskrets, tillåter oss att nöja oss med det bästa. Vi väljer att leva precis som vi vill och de omständigheter över vilka vi inte råder romantiserar vi tills de blir som vi vill ha dem.
Den senaste tiden har varit uppbrott och försoning
och allt det där som varit har stannat upp den här sommaren för att stukturas om till det som ska bli.
Och man kan inte leva en tonårsdröm resten av sitt liv, vi kommer snart att bli vuxna, på riktigt, men vad spelar det för roll när känslan är kvar, bara levnadsättet och tankarna anpassade efter vår ålder och utveckling.
Jag lovar att det blir bra, för vi är bra.
Hur orkar vi vara så bra?

metromani; and i scream for the sunlight säger:

för du förtjänar allt

och du blir aldrig en vän igen.

Idag var dagen när jag fann Daugava igen. Det av mäster winnerbäcks alster 
som jag trodde minst på och som senare skulle få mig att tro igen
när lusten övergivit mig sen länge.
och varenda ton, varenda gitarrknäpp, varenda ord tar mig tillbaka
till hösten och en naken spårvagn genom en gråtung göteborgsförort
där jag fylldes av något nytt, något jag inte känt förut
och något jag fortfarande saknar.
och det är löjligt hur jag saknar de där spårvagnsresorna egentligen.


Och innan mörkret faller
vill jag reda ut några saker
inga rätt och inga fel
vill jag öppna för en vapenvila
du har din och jag har min del

Mina ögon för blöta
för att göra epilogen rättvis
jag orkar inga flera ord
inga krafter för en vacker utgång
jag lämnar inget dukat bord

men innan morgonen kommer
vill jag lämna några varma rader
kanske möter vi en vår igen
Jag ångrar inga steg vid din sida
Jag vattnar dina växter än

Jag är patetisk, jag vet, men just nu är det okej med mig.
jag är fullständigt likgiltig.

They call me crazy

Rickard av den Bortglömda Glödlampan, Dubbelmoralens Väktare och Poke-master, Eek den tjocke profeten af Apelstav säger:
eek
michaela. And the history books forgot about us. säger:
ens
michaela. And the history books forgot about us. säger:
grattis i efterskott
Rickard av den Bortglömda Glödlampan, Dubbelmoralens Väktare och Poke-master, Eek den tjocke profeten af Apelstav säger:
har du koll på när jag fyller år?
michaela. And the history books forgot about us. säger:
japp
michaela. And the history books forgot about us. säger:
21:e
Rickard av den Bortglömda Glödlampan, Dubbelmoralens Väktare och Poke-master, Eek den tjocke profeten af Apelstav säger:
du är inte riktigt klok

En valpropaganda lika billig som reklam

Idag är en mycket speciell dag.
Idag lägger jag, utan dåligt samvete, 449 kronor på mig själv
utan att tänka igenom det i flera veckor innan
utan att egentligen behöva det
449 kr.
ha. ha.

Idag är en speciell dag för min bror också
Min kontrollerade, välklädde och korrekte 31-årige arbetsnarkoman till bror
går idag ut och demonstrerar
jag upprepear för er som känner min bror
han går idag ut och demonstrerar
Han är på inget sätt ointresserad av politik
men att han går ut och demonstrerar
är stort.

Så idag gäller det (förmodligen)
FRA
inte FRA
Jag hinner inte med en argumentation
att det är ett uppenbart brott mot grundlagen borde räcka

Hur som kan vi finna tröst i att vi idag också är 823 dagar närmare maktskifte.

Nu ska jag ner till stan, första dan på jobbet.
Yay.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0