JAG TALAR UTAV RÄDSLA ATT VA TYST.

finfin kväll på sejdeln och det hjälps inte. jag blir ändå så arg så fort jag blir ensam. jag är förbannad för att jag, det som var snygga, smarta, självsäkra jag lät det här nå en punkt när jag inte ens pallar att ta en jävla fristående kurs utan att känna mig korkad och värdelös. Hur jag fortfarande ifrågasätter allt som är jag. Hur jag fortfande skäms. Jag hatar hur inihelvtes ont det fortfarande gör och jag hatar att en sådan jävla människa vet sånt om mig jag trodde att jag bara anförtrodde de som aldrig skulle svika, som skulle stanna föralltid, om inte annat som ett fint minne när livet dragit åt oss olika håll. Jag hatar att jag förlät. Jag hatar att min ilska och skam går obemärkt förbi den som orsakat den. Jag hatar att hon sårade igen, sårade någon jag skulle gå genom eld och vatten för. Allra mest hatar jag insikten.
Det här förlåter jag aldrig.


Äckliga vidriga jävla människor till att röra sig i ögonvrån, riva upp allt igen och jag måste spotta för att inte slå.



Han hade all anledning att vara rädd. Jag hade varit ute efter blod.