JAG TALAR UTAV RÄDSLA ATT VA TYST.

Igår när jag gick till bussen för att möta upp andreas och rickard på rockbaren
tänkte jag på att nu är det höst igen
för jag hade mina stövlar och gråa knästrumpor och halsduk
och Lars Winnerbäck sjöng i mina lurar
Ett år har gått och fast jag möter nytt den här gången
så levde känslan, just då, kvar på nåt sätt.


Jag antar att jag är dum ihuvudet.
Jag hatar att det krävs så mycket av mig
för att jag ska kunna stå rak i ryggen
och trots att jag faktiskt för det mesta
lyckas stå så
så krävs det så lite för att jag ska falla tillbaka igen
Jag kan inte bestämma mig för om jag förräder mig själv
eller gör mig själv en tjänst

förmodligen det förstnämnda, brukar bli så.

Igår kväll fick jag den där ursäkten
jag velat ha och behövt
och jag kan inte bestämma mig för om
det var en bra eller dålig sak
jag kan inte ens bestämma mig för om
det var ärligt menat eller inte

Jag har helt enkelt väldigt svårt att bestämma mig idag
det är väl som vanligt kan man tro
men nu är jag mer förvirrad än någonsin




och jag lovade mig själv att vara ödmjuk, social
låta det gamla va begravet - cool och kall
men jag ser ju vad du tänker,
fan, du ger mig inget val.
Nu kommer allting upp i alla fall